Den här bilden tog jag i eftermiddags. Gick med lillan i vagnen för att möta Clemens efter jobbet. Det är så märkligt här, i alla fall i denna del av Tokyo - hur tyst och fridfullt det är, mitt i allt storstadslarm! Barn på väg hem från skolan, några pensionärer som småpratar utan för ett hus, byggjobbare som på en minimal tomt gjuter en husgrund och en katt som stryker om kring och tuggar på grässtrån i någon ranglig gammal blomkruka. Som i en småstad, lugnt och sävlig går livet sin gilla gång. Eller vad vet jag, under ytan och bakom fasaderna kanske det pyr av olika konflikter och stress som jag är helt blind inför, i denna språk- och kulturförbistring?
Hur som helst, när vi går här, ca 4 kilometer in till Shinjuku så är det i alla fall mäktigt hur dessa olika tempon och ljudbilder samsas vägg i vägg med varandra. Helt plötsligt kliver vi in på den stora vägen framför Park Hyatt och larmet av bilar och alla dessa kontorsklädda, sammanbitna, jäktade män och kvinnor smattrar förbi.
Det är så fint här, särkilt runt tre på eftermiddagen, då solens trötthet så sakteliga färgas skyskrapornas och de små, tätt liggande bostadshusen svagt rosa. Det slår mig ofta hur dålig jag är på att lyfta blicken, om så bara lite. När jag promenerad så mycket som jag gör blir det en hel del prat och sång med Juni. Ett evigt stirrande i en blond, krullig hårbotten. Jag försjunker i tanker eller registrerar allt runtomkring i ögonhöjd. Kläder på folk, typer av bilar, blomkrukor, dörrhandtag, fönsterposter, fördragna gardiner och dess upphängning, typsnitt på reklamskyltar, val av fog till tegelfasaderna, ja ni fattar. Men om jag höjer hakan bara några centimeter står de där -Metropolitan Governments två tvillingtorn till vänster, Park Hyatt lyxiga byggnader till höger och knyter samman himmel med asfalt. Milsvid utsikt över en gigantisk stad och insyn i närmsta grannens hus, som ligger vägg i vägg, fönster mot fönster.
Jag älskar den här staden!
